Vem är du nu?
Jag känner dig inte längre.

Du säger att du mår bra. Att det inte känns.

Du hatar dom. Det är det du säger.

Och det gör ont. När du säger det gör det ont.

För jag vet att du mår dåligt, och jag vet att du gråter när ingen kan se.

Jag vet att du älskar dom.

Du vill leva nu, innan du blir för gammal.

Tänk om du går för långt..? Du går för långt.

Jag är inte som dig, och det har jag aldrig varit.

Men nu är vi kankse mer olika än någonsin.

Men jag älskar dig så det gör ont.

Och jag vet att du älskar mig tillbaka.

Jag är bara rädd om dig, precis som dom du hatar.

För du går för långt. Och snart kommer du förstå det.

kankse behöver du bara tid.

Jag älskar dig syster.

Jag vill inte att det ska vara över.
Det är det enda jag vet helt säkert.
jag vet inte om det är över än, eller när det tar slut.

Ena sekunden känns det som förut, när man pratar med honom och han skrattar åt det man säger, eller kollar med jag-förstår-vad-du-menar-blicken, eller när man får dendär extra långa kramen. Då känns det som att jag skulle kunna stanna här föralltid, och aldrig någonsin släppa taget.
Men i nästa sekund hinner verkligheten ifatt. När det bara är en staketsignering och man inte vill ha en jävla autograf eller när det är en spelning och dom inte ser en. inte märker att man är där.
Man står mitt i publiken, men man är inte där. Man är inte en i publiken.
Det är så svårt att förklara, den känslan.
Känslan av att stå som i en liten bubbla. När det bästa som finns inte längre är att stå längst fram i pubiken och bara sjunga för allt man är värd.

Jag vill inte tveka. Jag vill kunna känna att det inte finns något bättre att åka på en spelning vänta i timmar på dom, se dom på scenen, prata med dom efteråt.
Ibland finns det inget bättre. Då&då är det det lilla extra som får livet att kännas så mycket lättare, ibland är det mitt syre.
Men ofta känns det inte värt det.
Förut vägde dendär spelningen som var så jääävla bra upp dom tre dåliga spelningarna.
Så känns det inte längre.

Jag vet att jag har för höga krav, jag vet att det är anledingen till jag blir besviken gång på gång. Men jag kan inte hjälpa det.
Hade han inte varit känd och om allt bara hade varit mer normalt hade vi nog varit rätt nära. Då kankse jag hade känt honom. Så som man är nära en kompis man kännt i nästan två år.
Men ingen har någonsin sagt att detta är normalt.
Det tar stop. Dom kan inte ge hur mycket som helst. det tar stopp och man undrar om det är värt?

Är det verkligen värt att tänka så mycket på en människa som aldrig tänker på en?
Är det verkligen värt att lägga ner så mycket tid på någon som inte lägger ner mer än en kvart på dig?
Är det verkligen värt att tycka om en människa så otroligt mycket när man vet att den inte tycker om dig så mycket tillbaka?
Jag antar att det är som att vara olyckligt kär. Obesvarad kärlek.


Han&dom har gett mig så mycket, så mycket som dom nog aldrig kommer att förstå. Och ibland känns det som att dom räddat mig.
Dom har fått mig att bli den jag är.

Jag vill inte skriva denhär texten igentligen. Hörs det inte, finns det inte?
Jag vill inte sluta åka. Inte någonstans faktiskt.
Och jag vet inte om jag kommer göra det, än.

Trots att det just nu gör ont, att det gör ont att tänka på dom, och på dethär. dethär som på många sätt är underbart men har så många baksidor.
Trots det ångrar jag inte en sekund att jag började åka.

För även om jag slutar nu, eller om ett halvår så kommer jag vara denhär världen evigt tacksam.
Och människorna i den.
Det här är en resa som format mig, och som jag alltid kommer bära med mig.

Kärlek, Hanna.

Jag vet inte vad jag ska skriva.



wish I still could call you mbf

Sitter och kollar på bloggar.. kollar Hannahs blogg, och så kommer den texten.
Gud vad den gick rakt in i hjärtat. och jag förstår, så jävla mycket.
Och jag känner exakt likadant.

"Som jag älskar fast jag hatar.
Som får allt meningslöst att bli meningsfullt.
Som får allt meningsfullt att bli meningslöst.
Som jag inte vet om jag klarar mig utan."


Heelt sjukt.

Något Hanna saknar.


så jävla mycket

Varför snackar man egentligen skit om folk? Jag gör det mest hela tiden.
Är det något vi tjejer är specialister på eller? Får det oss att må bättre? Genom att trycka ner människor?
Jag vill inte såra någon. Men ändå snackar jag skit bakom folks ryggar i tro om att det inte kommer fram till den.

Nu kan alla som läser dethär tänka "men OJ henne vill inte jaaaaaag vara kompis med!" och lämna mig.
Men tänk efter, hur jävla mkt bättre är du?
Har du ALDRIG snackat om ngn?


Och det är ju så jävla elakt. Det finns en tjej som jag å tre kompisar har snackat så sjuuukt mkt skit om. Det är taskigt. det är jag väl medveten om.
Jag tål inte henne, hon är en föredetta vän som förändrats och blivit ... nåt.
Men är det rätt för det? nej.

Yeees jag hatar tjejer!

Jag vill inte se dig gråta.

Jag vill inte höra dig snyfta.

Jag vill inte veta att du är ledsen.

Jag vill inte att du ska känna dig värdelös.

Jag vill inte se tårarna som rinner ner för dina kinder.

Jag vill inte att du ska känna dig meningslös.

Jag vill inte höra dig säga att du inte orkar mer.

Jag vill inte veta att snart finns du inte mer.

För jag älskar dig.

Vi har svenska och jag diktar :D:D

Även om vi kan skratta, och le, och skämta. Även fast vi kan må bra finns det där. 
Det hänger ändå över oss som ett stort grått moln.
Även fast du kankse är frisk.
Jag vill bara veta varför.
Varför du? av alla alla människor.
Varför just du?
En av dom få jag verkligen kan lita på. Den jag älskar kanske mest i hela världen.
Och jag vet att dethär har gjort oss starkare. Och att vi kommit varandra närmare.
Men jag vill att du ska må bra. Jag vill inte att du ska ha ont. Jag vill att du ska vara pigg.
Och så frisk som du förtjänar att vara.
För du är bäst.

Och nu gråter jag.

Saknar den tiden äckligt mycket.