Jag vill inte att det ska vara över.
Det är det enda jag vet helt säkert.
jag vet inte om det är över än, eller när det tar slut.

Ena sekunden känns det som förut, när man pratar med honom och han skrattar åt det man säger, eller kollar med jag-förstår-vad-du-menar-blicken, eller när man får dendär extra långa kramen. Då känns det som att jag skulle kunna stanna här föralltid, och aldrig någonsin släppa taget.
Men i nästa sekund hinner verkligheten ifatt. När det bara är en staketsignering och man inte vill ha en jävla autograf eller när det är en spelning och dom inte ser en. inte märker att man är där.
Man står mitt i publiken, men man är inte där. Man är inte en i publiken.
Det är så svårt att förklara, den känslan.
Känslan av att stå som i en liten bubbla. När det bästa som finns inte längre är att stå längst fram i pubiken och bara sjunga för allt man är värd.

Jag vill inte tveka. Jag vill kunna känna att det inte finns något bättre att åka på en spelning vänta i timmar på dom, se dom på scenen, prata med dom efteråt.
Ibland finns det inget bättre. Då&då är det det lilla extra som får livet att kännas så mycket lättare, ibland är det mitt syre.
Men ofta känns det inte värt det.
Förut vägde dendär spelningen som var så jääävla bra upp dom tre dåliga spelningarna.
Så känns det inte längre.

Jag vet att jag har för höga krav, jag vet att det är anledingen till jag blir besviken gång på gång. Men jag kan inte hjälpa det.
Hade han inte varit känd och om allt bara hade varit mer normalt hade vi nog varit rätt nära. Då kankse jag hade känt honom. Så som man är nära en kompis man kännt i nästan två år.
Men ingen har någonsin sagt att detta är normalt.
Det tar stop. Dom kan inte ge hur mycket som helst. det tar stopp och man undrar om det är värt?

Är det verkligen värt att tänka så mycket på en människa som aldrig tänker på en?
Är det verkligen värt att lägga ner så mycket tid på någon som inte lägger ner mer än en kvart på dig?
Är det verkligen värt att tycka om en människa så otroligt mycket när man vet att den inte tycker om dig så mycket tillbaka?
Jag antar att det är som att vara olyckligt kär. Obesvarad kärlek.


Han&dom har gett mig så mycket, så mycket som dom nog aldrig kommer att förstå. Och ibland känns det som att dom räddat mig.
Dom har fått mig att bli den jag är.

Jag vill inte skriva denhär texten igentligen. Hörs det inte, finns det inte?
Jag vill inte sluta åka. Inte någonstans faktiskt.
Och jag vet inte om jag kommer göra det, än.

Trots att det just nu gör ont, att det gör ont att tänka på dom, och på dethär. dethär som på många sätt är underbart men har så många baksidor.
Trots det ångrar jag inte en sekund att jag började åka.

För även om jag slutar nu, eller om ett halvår så kommer jag vara denhär världen evigt tacksam.
Och människorna i den.
Det här är en resa som format mig, och som jag alltid kommer bära med mig.

Kärlek, Hanna.